leifsjoqvist

När man läser "Dirt", alltså historien om Motley Crue,
finns fascinationen över att de lever ett liv så väsen-
skilt från mitt eget.

För många är det livet en dröm, men den drömmen
slår snabbt över i mardröm.  Den som dricker sprit
varje dag ändar i alkoholism och det är kanppast
Nirvana.

Den som får knulla varje dag beroende på det man
har förlorar snart uppfattningen om vad man är och
förlorar man den är livet inte mycket att ha. Vem skall
uppleva om man inte ens är ett eget jag?


Jag tänker på alla Wilda västernfilmer jag sett. Sär-
skilt de om den mytomspunne revolvermannen. Alla
avundas honom, alla fruktar honom. Eller rättare de
bedömer honom utifrån en myt. Vad han tycker själv
får inte plats. Rollen tar över honom. I de flesta fil-
mer låter revolvermannen sig dödas och lämnar
över sin roll till någon rookie. Henry Ford ligger och
dör i dammet och sorgsen lämnar han över revolvrarna
till sin arvtagare med en suck. Han vet vad som väntar.

Så hur med Stones eller Dylan?
Hur kan man leva ett helt liv som objekt?
De är ju i sina roller.
Själva är de inget.