leifsjoqvist

Förra året såg jag en vidrig skräckfilm vid namn
Frontiers. Det var två timmat perverst plågande
av människor i en miljö av inavel och nazism.
Jag tänkte att detta är så sjukt och äckligt att
det bara kan ske i fiktionen.

Jag såg Hostel och fasade över vidrigheterna,
men här fanns ändå en tanke om att många
kan tänkas att utföra vidirigheter om man vet
att man slipper konsekvenser.


Många har sagt att fiktionen skapar verkliga
epigoner. Det mesta pekar på motsatsen och
att verkligheten alltid ligger steget före.

I Studio Ett hör jag ett reportage från Ruanda.
För exakt 15 år sedan sköts president Habyariamas
plan ned. Vad som följde var ett närmast exempel-
löst folkmord där totsier slaktades av hutuer.
1 miljon slaktades.

Detta är siffror och skapar sällan upprördhet.

Det är därför vi behöver berättelser.
Vi behöver dem för identifkiation.
Det kunde varit jag.

I reporetget berättar en kvinna hur hon sökt skydd
i en kyrka. Hon och tusentals andra. Snart kom hutuerna.
De kom med klubbor och machetes.
De slog besinningslöst bland människorna.
I timmar slog de och slaktade.

Mot kvällen orkade de inte längre.
De drog sig tillbaka för att vila och äta.
Fortfarande fanns det levande i kyrkan. Då man inte
vill låta några kackerlackor( man kallade totsies så
och i radio mässades detta under folkmordet)komma
undan, skar man av hälsenorna för att de inte skulle
försvinna från kyrkan. Dagen efter kom man och fullbord-
ade massakern i kyrkan.


Vår kvinna la sig bland de döda och klarade sig genom
detta och kunde fly, dock utan armar för de hade blivit
avhuggna av machete.