leifsjoqvist

10000meter är en magisk distans.
25 varv runt en oval som mäter 400
meter. Varv efter varv.

Ända sedan 1971 har jag aldrig miss-
at ett stort mästerskap på denna distans.
Juha Väätäinen spurtade ifrån Jurgen
Hasse på sista varvet och vi jublade för
Hasse var en spurtlöpare. Han drog inte
en meter. En parasit.


Lasse Viren var den perfekte löparen. Han
kunde göra både och. Han kunde tåla David
Bedfords närmast autisktiska hårdkörning och
sedan spurta ifrån honom sista varvet, eller han
kunde göra som i Munchen-OS där han föll, reste
sig sprang ikapp, förbi och sedan vann.

Den mest magiska kampen var mellan Cova och
Vainio 1984. 7 augusti. Vainio drog från 6 km varv
efter varv i allt hårdare tempo och Cova följde. På
sista metrarna spurtade Cova ifrån och vann och
jag tyckte livet var oräätvis. Direkt åkte vi till Barnkli-
niken och 30 timmar senare föddes mitt första barn.

Så 25 år senare ser jag den tappre eritreanen Tadesse
vilken är helt befriad från ett snabbt steg försöka att be-
segra den gudomlige Bekele. Varv efter varv runt 62 sek-
under. Alla släpper utan Bekele. Sista kilometrarna är det
bara dessa två. Hela mitt väsen hoppas att Bekele skall
ta slut, men icke. Han gör ett sista  varv på 57 sekunder
och viner utan att till synes anstränga sig. Alla andra runt
banan ser ut som de är nära döden.


Mina hjältar är inte segrarna utan de som gör jobbet utan
vilka loppen skulle vara ointressanta. De som skapar kam-
pen om liv och död i miniatyr. Det är som att vara ute i exi-
stensens marginal och få titta bakom pappret.