leifsjoqvist

Ron Howard har gjort en utmärkt film av samtalen
mellan David Frost och Richard Nixon. Med oerhört
små medel och med en utnyttjande av formen till en
yttre gräns, så blir denna film till ett hopp om att det
går att göra film för hjärnan.

Richard Nixon var bespottad men inte knäckt. Han var
den siste att knäckas. David Frost som idag är en ikon
tack vare dessa intervjuer var då en Peter Jidhe. En trams-
pelle som gjorde talkshows. Vi får följa honom här och
se hur nära det var att karriär slogs i kras. Om inte Nixon
gav vika skulle Frost gå under. Denna tvekamp bär upp
filmen. Bara en kan klara att gå ur denna kamp och fort-
sätta sitt liv, den andre hamnar  i öknen.

Det finns massor av intellektuellt smågodis mellan rad-
erna så för oss som läst om Watergate är detta närmast
pornografi. För yngre en upplysning  om en tid då mycket
stod och vägde och då faktikst USA kunde gått den väg
som Sovjet gjorde 16 år senare.

När man kollar de riktiga intervjuerna från tiden då det begav
sig inser man att Langella gör en enorm rollprestation som
Nixon. Howard har fångat varje gest och applicerat den i sin
film.


Nixon/Frost gjorde som pjäs för teatern och det förstår man
att där hör detta hemma. Dialogen och skådespelare i ett
totalt centrum. Dock tror jag nog att filmen faktiskt är en ännu
bättre form just för att den kan fånga den historiska sekvensen.

Howard som alla över 50 kommer ihåg från TV-serien Gänget
och jag har genom åren gjort massor av skitfilm och egentlig-
en är det bara A beautiful mind och Apollo 13 som är värda att
nämna