leifsjoqvist

Det är ett tufft jobb att vara med autister.
Ju svårare handikapp ju svårare samvaro.
En del i denna grupp är närmast preuniver-
sellt tomma. Man tittar i ögonen och möts av
tomheten innan Big Bang.

Det svindlar och är närmast smärtsamt.

När denna grupp blir självdestruktiv känns det
närmast hopplöst. De vill inte kommunicera och
det är omöjligt att begripa vad det är som sätter
igång de sjävdestruktiva utbrotten. Det finns exem-
pel på individer som ätit av sina egna kroppsdelar.
Slå sig själv och skada sig själv är inget ovanligt.

Det är värre med de självdestruktiva än det utåt-
agerande. Agerar du utåt så är ju det en form av
kommunikation. Du talar om att något är fel och
du gör det genom att slå. Sedan är det upp till mig
att tolka vad det är som är fel.

Det är mångdubelt enklare att arbeta med utåtagerande
än det inåtvända självdestruktiva.

Jag såg filmen Ben X igår. Huvudpersonen har Aspberger
och är klart antisocial. Han fungerar inte i sammanhang
med andra människor. Han kan inte med ord förklara vad
som sker i honom. I slutgiltiga frustrationer över att inte
kunna komma ut slår han sönder allt i sin närhet. Svårt
att bedöma om detta är en genomsnittlig Aspberger men
i vilket fall en mycket tänkvärd film.