leifsjoqvist

Petra Mede är högst ovanlig i media.
Här finns en person som faktiskt bju-
der på den andra delen av livet. Hon
satt med Schulman, ytlighetens överste-
präst, och sa att hon ofta kände sig en-
sam och att få ringer till henne. (Det kan
ju vara fejk men i såfall bra fejk.)

Idag i RAMP berättade hon om hur hon som
21-åring skadade ryggen så svårt att hon var
tvungen att sluta dansa som då var hennes
liv. Hon berättade om ett år till sängs och hur
hennes identitet försvann.

Hon talade moget om utveckling och att alla
sår inte läks. Jag har aldrig hört en offentlig
person faktiskt prata så att det angår mig.
På alla nivåer finns det något universellt som
angår oss alla. Det mediala flabbet och glamour-
en är en liten del som får för stor plats. Död-
en som vi alla har gemensamt kan vi inte ljuga
eller förställa oss inför. Den är. Då gäller det
att leva livet medans tid är utan föreställningar
och oro för hur andra skall uppfatta oss. De and-
ra är inte med när vi dör. Vi dör ensamma.

Så nu är jag kär i Petra Mede.



Det är intressant att kvinnor i humorfacket ofta
tycks ha det jobbigt och att dessa kvinnor inte
sällan hängs ut och kritiseras på ett helt annat
sätt en män.
Anser män och andra kvinnor att de är okvinnligt
att kvinnor skämtar och tar plats?

En humoristisk man anses sexig.
Så är inte fallet med en humoristisk kvinna.

Tänker på Ulla Skog.
Påminner om Mede i öppenhet.