2009-12-02
00:22:56
Min fiendes fiende
Det finns en märklig typ av antiimperialism
som ger att varje attack mot imperialismen
är av godo oavsett uppsåt.
Det är en märklig tanke. Varför skulle jag
stödja något som är etter värre än det jag
vill ha bort?
Ta jihadismen. En galen ideologi som bara
producerar hat. Se dokumentären om attack-
en mot Bombay. Lyssna till vad ledarna i Pak-
istan ger för order till sina soldater.
Chandra Bose
Man lurar i folk att de skall till paradiset. Det är
enda vägen att få dem att slakta andra männi-
skor. De som dödas är skyldiga bara för att de
lever på ställen som styrs av jihadisternas fien-
der.
Jihadism är antihumanism och ren galenskap. Det
är psykosen lyft till normalitet.
Detta måste sägas. Alla USAs fiender är inte våra
vänner. Vem vill leva i ett land styrt av barbariska
islamiska lagar?
Idiotin att söka lycka i Sovjet, Albanien eller Kina
var lika befängd som toket idag att söka lyckan i
Pakistan eller Somalia.
Vi måste ju i vilket fall ha en nivå på tankarna om
vi skall klara av att åberopa en förändring. Det kan
ju inte vara så att sämre yttrandefrihet, ingen mötes-
frihet, allmän sämre levnadsstandard, sämre möjlig-
heter för folkflertalet att komma till tals offentligt skall
ses som något positiv och värt att kämpa för.
Bose var en ledare för befrielse i Indien. Under Andra
Världskriget bekämpade han brittisk kolonialism. Han
var framgångsrik och framgången berodde på att han
lierade sig med japansk fascism och tysk nazism. Var
Bose radikal? Var den kamp han ledde progressiv?Har
det någon betydelse vad man kämpar för i kampen mot
något? Har det betydelse vem man kämpar med?
Sven Lindqvist skriver i Elefantens fot att ingen solidari-
tet är värd namnet om man inte har en gemensam grund.
Hade vi det när vi kämpade mot Sovjets ockupation av
Afghanistan? Knappast.
Det var samma jihadister då som nu.
Den som var emot Sovjets ockupation av Afghanistan bör
i konsekvensens namn( om man anser att USA är imperia-
lism och något som skall bekämpas)också stödja Bin Laden
och annan islamitisk terror.
Det blir inte rimligt.
Extrem islamism kan aldrig vara något att stödja.
Sovjets fall lindrade den globala risken för utplåning men kri-
gen fortsatte. USA fick fritt fält. Kriget i Afghanistan knäckte
Sovjet och rullade upp öst. Det var positivt, eller.....
Då var skiljelinjerna tydliga. Vi diskuterade aldrig antisemitism.
Vi behövde inte. Nu bubblar det fram. Den judiska världskonspi-
rationen. Sion vises protokoll. Vi diskuterade inte heller islam.
Vi diskuterade bara utifrån att ockupanten måste bort.
Kvinnor marscherar för kommunisten Taraki i Kabul 1978
Idag stödjer vi ockupanten.
Vi har även egna trupper på plats.
Vad är egentligen skillnaden på Sovjet då och USA idag?
(Sovjet stödde kvinnor och att flickor skulle gå i skolan.Sov-
jet var emot jihadism. Sovjet ville utveckla infrastruktur och
jordbruk. Sovjet ville utveckla det politisk systemet. Sovjet
gillade inte att ha terror som granne)
En dag skall jag försöka att reda upp min tankar om detta.
som ger att varje attack mot imperialismen
är av godo oavsett uppsåt.
Det är en märklig tanke. Varför skulle jag
stödja något som är etter värre än det jag
vill ha bort?
Ta jihadismen. En galen ideologi som bara
producerar hat. Se dokumentären om attack-
en mot Bombay. Lyssna till vad ledarna i Pak-
istan ger för order till sina soldater.
Chandra Bose
Man lurar i folk att de skall till paradiset. Det är
enda vägen att få dem att slakta andra männi-
skor. De som dödas är skyldiga bara för att de
lever på ställen som styrs av jihadisternas fien-
der.
Jihadism är antihumanism och ren galenskap. Det
är psykosen lyft till normalitet.
Detta måste sägas. Alla USAs fiender är inte våra
vänner. Vem vill leva i ett land styrt av barbariska
islamiska lagar?
Idiotin att söka lycka i Sovjet, Albanien eller Kina
var lika befängd som toket idag att söka lyckan i
Pakistan eller Somalia.
Vi måste ju i vilket fall ha en nivå på tankarna om
vi skall klara av att åberopa en förändring. Det kan
ju inte vara så att sämre yttrandefrihet, ingen mötes-
frihet, allmän sämre levnadsstandard, sämre möjlig-
heter för folkflertalet att komma till tals offentligt skall
ses som något positiv och värt att kämpa för.
Bose var en ledare för befrielse i Indien. Under Andra
Världskriget bekämpade han brittisk kolonialism. Han
var framgångsrik och framgången berodde på att han
lierade sig med japansk fascism och tysk nazism. Var
Bose radikal? Var den kamp han ledde progressiv?Har
det någon betydelse vad man kämpar för i kampen mot
något? Har det betydelse vem man kämpar med?
Sven Lindqvist skriver i Elefantens fot att ingen solidari-
tet är värd namnet om man inte har en gemensam grund.
Hade vi det när vi kämpade mot Sovjets ockupation av
Afghanistan? Knappast.
Det var samma jihadister då som nu.
Den som var emot Sovjets ockupation av Afghanistan bör
i konsekvensens namn( om man anser att USA är imperia-
lism och något som skall bekämpas)också stödja Bin Laden
och annan islamitisk terror.
Det blir inte rimligt.
Extrem islamism kan aldrig vara något att stödja.
Sovjets fall lindrade den globala risken för utplåning men kri-
gen fortsatte. USA fick fritt fält. Kriget i Afghanistan knäckte
Sovjet och rullade upp öst. Det var positivt, eller.....
Då var skiljelinjerna tydliga. Vi diskuterade aldrig antisemitism.
Vi behövde inte. Nu bubblar det fram. Den judiska världskonspi-
rationen. Sion vises protokoll. Vi diskuterade inte heller islam.
Vi diskuterade bara utifrån att ockupanten måste bort.
Kvinnor marscherar för kommunisten Taraki i Kabul 1978
Idag stödjer vi ockupanten.
Vi har även egna trupper på plats.
Vad är egentligen skillnaden på Sovjet då och USA idag?
(Sovjet stödde kvinnor och att flickor skulle gå i skolan.Sov-
jet var emot jihadism. Sovjet ville utveckla infrastruktur och
jordbruk. Sovjet ville utveckla det politisk systemet. Sovjet
gillade inte att ha terror som granne)
En dag skall jag försöka att reda upp min tankar om detta.
Kommentera inlägget här:
