leifsjoqvist

Idag var jag ute på promenad.
Med mig hade jag en medelålders
man med intellektuella funktionshinder.
Mannen i fråga är inte så snabb med att
föstå text eller nedskrivna logiska problem,
men han är mycket socialt kompetent och
han är en mattjuvarnas Arsene Lupin. Ingen
kan ta sig in i skafferier, kylskåp eller allmäna
matområden som denne man.


Han är också en man med stark känsla för
rätt och fel. Moral är viktigt i hans liv. Om man
skulle anklaga honom för att ha gjort fel blir
han mycket upprörd och även mycket skamsen
om han tagit något som inte är hans.
Han är tydlig med gränser.

Så idag var vi ute och gick i medelklassghettot
i Torslanda. Längre fram på vägen ser jag en
kvinna som lägger ner två tefat i diket. När vi
möts hälsar  min vän hjärtligt på henne och
konverserar på högsta nivå. Hon svarar med:
Ni kan låta tefaten där i diket vara. Jag skall
ha dom till mina barn sedan..........

Sedan gick hon.
Min vän sa att hon var trevlig. Det säger han om
alla han möter. Själv började jag arbeta upp ett
ursinne. Kärringjäveln bedömde oss utifrån en yttre
mall till att  vara tefatstjuvar. Tänkte snabbt på Heber-
leins artikel om normaliteten i senaste numret av
Axxes, att normaliteten är bra och något för alla att
sträva in till. I helvete heller. Jag vill inte inte bli en
trångsynt medleklassfascist i ett medelklassghetto
där jag uppfattar alla avvikande som tjuvar eller terro-
rister.


Jag berättade för min vän att kvinnan trodde att vi
skulle stjäla hennes tefat. Han blev mycket upprörd.
Han höll ett långt tal till sitt eget försvar som människa
som gick ut på att han inte var någon tjuv.
-Varför skulle jag tjuva barnens tefat......., frågade han.

Vi lever inte i den bästa av världar.