leifsjoqvist

Med täta mellanrum kommer det rapporter
om våldet i vården. I dagens Studio Ett får
vi följa två fall som påminner om mycket av
allt det jag hört genom åren. Personalen för-
står inte vad som sker och är för dåligt utbild-
ad för att se vad som sker. Perosnalen är ock-
så för rädd för att kunna agera förnuftigt utan
agerar i panik och då sker ofta övergepp.

I situationer när det kan bli farligt skall det finnas
kompetens som ger i princip overkill. En man
(det är oftast styrkasom krävs) skall kunna han-
tera konflikt utan att bli rädd och kunna agera utan
att utsätta patienten för onödigt våld.

När jag började inom omsorgerna för ganska exakt
20 år sedan och fick arbeta med en utåtagerande och
mycket våldsam man fick jag instruktionen att ligga ner
och hålla fast. Det var det dummaste råd jag fått. Fast-
hållningen förlängde hela konflikten. Vi låg i flera tim-
mar den enda gång jag prövat denna metod.Jag fick
kramå i hela kroppen och patienten hade ont i flera
dagar. Senare löste vi det ehla med att jag puttade ut
honom och vi sprnag tills han inte orkade längre. En
otroligt bra och humanistisk metod. Dock ej universell.

Fasthållningsgrepp är också svåra då vissa i psykotiska
tillstånd inte är mottgaliga för smärta utan kan utstå både
att muskler och ben förstörs hellre än att ge upp. Det när-
maste perektion min erfarenhet ger är att anställa stora,
starka och snälla män som inte vika i konflikter.Typ Bamse.

Man bör dock komma ihåg att det fysiska våldet är en ringa
del inom sjukvård, hemtjänst, omsorg och psykiatri. Däremot
skulle det var intressant att göra en stor undersökning om det
psykiska våldet. Den låga utbildningen skapar ofta en ojämlik-
het som gör att vårdaren inte kan klara av sitt maktövertag. Så
ofta som jag stött på män och kvinnor med stort vinddrag mell-
an öronen som aldrig skulle få sätta sin fot i människovårdande
yrken, så ofta att det är obehagligt.

Åter:
Hur kan vi vara mer rädda om hus och bil
än om våra anhöriga?