leifsjoqvist

Läser på text-tv att Arne Naess är död.
Jag läste några artiklar av honom utan
att det gjorde något starkare intryck. Eko-
sofin som sägs vara hans arvegods låt-
er som en runkprojket för Miljöpartiet.

Däremot såg jag en dokumentär om honom
på TV 1 för ett litet tag sedan och blev berörd.
Han var då 95 år gammal men hade gett sig
den på att han skulle upp på fjället till sin hytte.


Han var välbehållen i kroppen men var dement.
En fantastiskt medveten dement man.
Han tog sitt sjuka med framförhållning. Snacka
om positivt tänkande. Han menade att han varje
dag upplevde en massa nya saker som han al-
drig sett förut då demensen raderade hans minne.

Med sig hade han en liten tyggris som han kallade
Timotej. Han insåg att folk ansåg honom skvatt gal-
en när han höll på att gulla med en tyggris, men för
Naess var det kärlek och varför skulle han bry sig
vad andra tyckte om honom?


Så nu är han död.
Han blev 96 år.
Han stred mot nazismen i den norska motståndsrör-
elsen under Andra världskriget, då var han  runt de 30.
Han blev en hyllad filosof och författare och verkade
han levt ett riktigt bra liv. Ända in i döden nyfiken och
tolkde svårigheter till möjligheter.

En man att avundas.