leifsjoqvist

1973 satt vi på fjärde våningen  på Redbergsvägen  30
och rökte grönlibb  eller svart  marockan och det räckte
att stega in i rummet så blev man påverkad.  Jag tyckte
dock att det var ren skit.   Det hände ju inget.  Jag  blev
mer påverkad av Prince ( ett paket kostade då 4:90).

Så hände det en gång. Peder  hade hittat någon skit nere
vid 5:an och blev hög som ett hus. Han skrek att han stod
på sig själv. Så vi slog    honom på käften till han  började
att blöda och han kom ner igen. Jag  satte på   Houses of
holy, Led Zeppelins  senaste platta,  och när   The Ocean
strömmade  ur  lurararna  började   även jag  att lyfta. Det
var sista gången jag rökte brass.


Några  dagar  senare   fick   jag   senaste   numret av Ny Musik,
den bästa musiktidningen någonsin. De   hade en   recensions-
avdelning som var kanon. I detta   nummer   recenserade   man
en ung man som   spelade    alla   instrument själv och som sa-
des vara ett geni. Han hette Mike Oldfield.  Dagen efter   rusade
jag ner till Waidele på  Fredsgatan    och köpte skivan    Tubular
bells. Det är alltså 36 år sedan. Igår kom den remastrade CD:n.
Jag cyklade igår i regnet och   lyssnade och mindes.   Mycket av
mina minnen har koppling till denna Oldfield.
(Tubular Bells fick fem öron av fem möjliga)

Sedan kom   Ommadawn    som var något sämre och sedan
Hergest Ridge och då slutade jag att lyssna till Oldfield. Han
är en av dem som fick   göra en platta av värde,    men vilken
platta!