leifsjoqvist

Jag kollar Måns Månssons dokumentär Landshövdingen
om och med Anders Björk. Jag känner    en lycka   över att
slippa leva  ett liv   som honom. En   massa meningslösa
möten dagarna ända. Möten   med   socialt handikappade
monarker och potentater. Möten med människor  vars   en-
da kvarvarande drivkraft i livet är att synas i dessa  överhet-
ens sammanhang och att föra sig.

Det svartvita fotot gör att det   vilar en  stämning av en   slags
förgård till helvetet över det hela. Alla dessa människor utan
ett aktivt inre men med ett gigantiskt yttre. Polerat. Dött.

Kul är det när landshövdingen i Lokal-TV utser vinnande bidra-
get i en slogantävling inför bandyfinalen. Bidraget lät:

Nu stundar det i Uppsala till en väldig fest.
Det är final och då är ju bandyn som allra bäst.
(fritt efter minnet)

Faktiskt enda gången jag känner att det är riktiga människor
som är med i denna dokumentär.

Vad gör egentligen alla dessa maktmänniskor?
Vad skulle hända om vi imorgon bara tog bort dem
och deras uppgifter?

Inte ett skit mer än att staten skulle spara en massa pengar.