2009-06-05
15:23:40
FLN
Igår såg jag en av de bästa krigsfilmerna någonsin.
Den handlade om Frankrikes ockupationskrig i Alg-
eriet. Ett krig som slutade 1961 med ett totalt haveri
för Frankrike som stormakt som följd. Detta gjorde
att Frankrike först 1999 erkände att det överhuvudtaget
hade varit ett krig.
Fransmännen mördade någon miljon under detta krig.
28000 fransmän stupade.
Det är den vanliga matematiken när Europa och väst
är i konflikt för de stora värdena.
Filmen visar hur fransmännen använde napalm och det
var ju dubbelt fel då Frankrike officiellt inte ens var i krig.
USA lärde sig mycket av detta till vietnamkrigets glada
dagar.
Det var ett krig som väckte en värld och som sedan fick
full blom i kampen för att USA skulle bort från Vietnam.
Algeriet var prövostenen för många.
Tidigare har Pontecorvo gjort "Slaget om Alger" som får
räknas bland de allra bästa filmerna alla kategorier. Där
liksom här visas tortyren upp. Den som Frankrike hävdade
icke existerade och skälet var att det inte fanns något krig.
Goddag yxskaft!
Filmen "I fiendens närhet" är allt det som USA och Hollywood
aldrig klarar av att göra, en uppgörelse med själva grunden
för kriget. Amerikaner kan bara skildra krig som något dumt
och ont där amerikanska shyssta unga män får ont och dör
och får träffa massa babblande farliga gulingar eller araber.
Denna film är något helt annat.
Helt annat.
Jag tänker på tiden då det var lätt att vara solidarisk.
FLN, FNL, ANC, Sandinistas, ZAPU,EPLF eller vad
det var bokstäver men alla stred de mot imperialism
och framför allt stred de för frihet och socialism. De
var som vi. Deras kamp var vår.
Idag är det svårare.
Jag har svårt at samla in pengar till afghaner som bränner
skolor för småflickor. Ja, tom bränner småflickor.
Jag har svårt att ta ställning för något i Irak då nästan allt
motstånd är inmutat av islamister.
Jag har svårt att känna sympati för islamiska domstolarna
i Somalia.
På Filippinerna fanns en gång världens mest utvecklade
maoistiska gerilla, idag har islam tagit över och min soli-
daritet falnat.
Striden är densamma.
Det är målet som skiljer.
Det är inte helt oviktigt.
Den handlade om Frankrikes ockupationskrig i Alg-
eriet. Ett krig som slutade 1961 med ett totalt haveri
för Frankrike som stormakt som följd. Detta gjorde
att Frankrike först 1999 erkände att det överhuvudtaget
hade varit ett krig.
Fransmännen mördade någon miljon under detta krig.
28000 fransmän stupade.
Det är den vanliga matematiken när Europa och väst
är i konflikt för de stora värdena.
Filmen visar hur fransmännen använde napalm och det
var ju dubbelt fel då Frankrike officiellt inte ens var i krig.
USA lärde sig mycket av detta till vietnamkrigets glada
dagar.
Det var ett krig som väckte en värld och som sedan fick
full blom i kampen för att USA skulle bort från Vietnam.
Algeriet var prövostenen för många.
Tidigare har Pontecorvo gjort "Slaget om Alger" som får
räknas bland de allra bästa filmerna alla kategorier. Där
liksom här visas tortyren upp. Den som Frankrike hävdade
icke existerade och skälet var att det inte fanns något krig.
Goddag yxskaft!
Filmen "I fiendens närhet" är allt det som USA och Hollywood
aldrig klarar av att göra, en uppgörelse med själva grunden
för kriget. Amerikaner kan bara skildra krig som något dumt
och ont där amerikanska shyssta unga män får ont och dör
och får träffa massa babblande farliga gulingar eller araber.
Denna film är något helt annat.
Helt annat.
Jag tänker på tiden då det var lätt att vara solidarisk.
FLN, FNL, ANC, Sandinistas, ZAPU,EPLF eller vad
det var bokstäver men alla stred de mot imperialism
och framför allt stred de för frihet och socialism. De
var som vi. Deras kamp var vår.
Idag är det svårare.
Jag har svårt at samla in pengar till afghaner som bränner
skolor för småflickor. Ja, tom bränner småflickor.
Jag har svårt att ta ställning för något i Irak då nästan allt
motstånd är inmutat av islamister.
Jag har svårt att känna sympati för islamiska domstolarna
i Somalia.
På Filippinerna fanns en gång världens mest utvecklade
maoistiska gerilla, idag har islam tagit över och min soli-
daritet falnat.
Striden är densamma.
Det är målet som skiljer.
Det är inte helt oviktigt.
Kommentera inlägget här:
