leifsjoqvist

I lördags såg jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
I rollen som Glas sågs Krister Henriksson.
På andra kanaler gick amerikansk subsmörja och
på huvudkanalen Melodischlagern.

Vi var nog inte så många som valde livet och Doktor
Glas tankar om detta.


Det är en enastående prestation av Henriksson. Man
kan lukta sig till ångesten i alla hans rynkor.  Han är
tärd av livet. 

Handlingen är enkel. Fru Gregorius äcklas av sin man
Pastor Gregorius. Hon vill ha hjälp av Doktor Glas för att
slippa bli våldtagen av denna feta best. Doktor Glas vån-
das men hjälper frun. Han blir kär. Frun är kär i en annan.
Han hjälper frun att döda pastorn. Doktor Glas är ensam.
Frun är ensam. Var det det hon ville?

I den långa monologen stannar Glas upp och säger:
Vi vill alla bli älskade,
i brist på det,
respekterade,
i brist på det,
fruktade,
i brista på det,
hatade, avskydda, hånade,
ja allt är bättre än tomheten.

Detta fantastiska stycke tidlös konst vänder de flesta
ryggen. Det verkar tråkigt. Det är för segt. Jag vill bli
underhållen.

Man väljer alltså att titta på en klonad arme som med små
variationer gör exakt samma sak.

Den moderna människan är autistisk.

Man vill veta vad som skall hända.
Det får inte ske något utanför det tänkta.
Det skall vara som det alltid är.
Nya grejer är svårt.
Komplicerade sammanhang skapar ångest.

Då väljer jag hellre den skröplige Doktor Glas.
Tänker på det underbara sambandet mellan Söderbergs
Doktor Glas och Ival Lo-Johanssons Gårdfarihandlare.
Bägge offrar de sig för kvinnan och i bägge fallen skördar
en annan man frukterna av deras offer.