leifsjoqvist

I dagens Studio Ett pratar Kicki Biersjö om sin nya
bok som handlar om hennes liv som självbo. Hon
skriver om att lycka kan definieras utifrån annat än
sex. Skönt att fler fått av sig denna tvångströja. Vi
pratar så mycket om en sak som vi gör så sällan.
Det borde vara bättre att ta vara på det som är och
sluta leva i en till synes evig fiktion.

I lördagens dokumentär Oh, vilket party handlar det om
Lotta Erikssons tillvaro som 44-åring. Hon är i medel-
åldern och känner att hon levt längre än hon har kvar
att leva. Vad göra? Vad kan jag göra? Vad borde jag
göra?
Hon intervjuar mannen vars kvinna flyr honom efter
20 år. Hans bitterhet är monumental. Han njuter av
att hon patetiskt söker den ungdom som flytt.

Jag är alltså 50.
Jag känner mig mycket tillfreds med livet.
Jag behöver inte låtsas.
Jag har inte sex och kommer troligen inte
att ha det mer.
Jag har två arbeten och en fotboll som tar mer
tid än mina arbeten.
Jag har tre barn och jag ser fram emot att ta
över deras barn och göra dem till bortskämda
keruber.
Jag läser. Jag lyssnar på musik. Jag har hälsan.
Jag ser film.
Jag är fet.
Jag har hår på ryggen.
Jag dricker några öl ungefär en gång i månaden
och feströker också då.
Jag har inte varit kraftigt berusad sedan november
2006. innan dess kan jag inte minnas.
Jag tränar med mina band, hantlar och handklämma
varje dag.
Jag cyklar vart jag än skall oavsett väder.
Jag 'är ateist och anser att de sk bevisen för Guds
existens, det ontologiska, kosmologiska eller teleo-
logiska är så enfaldigt att de i sig själva är en föro-
lämpning mot intellektet.
Musik är det enda Gudsbevis jag har svårt att motbevisa.
Jag är inte rädd för döden.
Jag hoppas på en nyfödd radikal rörelse där människan
befrielse står i centrum. En rörelse som värderar det exi-
stentiella och sätter det i centrum. En kommunism utan
historisk barlast och utan Lenins partiteori.



1977 såg livet annorlunda ut............