leifsjoqvist

Senaste avsnitten av Brottet och straffet var särskilt
bra. Det handlade om kanske det värsta brottet av
dem alla, småbarnsmord.

De  gånger detta skildras på film eller ens i litterat-
uren för att inte prata om nyhetsjournalistik så finns
bara ondskan som förklaringsmodell. Alltså ingen
förklaring. Inget att förstå. Inget att göra åt. Bara häm-
nas och fortsätta seklernas kamp för oförståelse för
det som inte är givet.

Den vanliga känslan fiktionen vill ha fram i dylika
händelser är den besingslösa hämnden och vi
får den nästan alltid. Barnmördaren slits i stycken
eller bränns levande och vi mår bra igen.

Så icke denna kväll.
Vem var det största offret?
Hur kunde det bli så av så få orsaker?
Kvinnan som gjorde det var så utanför,
så oförstående för andras känslor, men
ändå om jag vill hennes död är jag då ett
uns bättre?
Är jag inte ännu sämre?
Jag vill döda någon via ombud för jag kan
inte eller vågar inte själv.

Sällan väcker fiktion på TV så mycket.