leifsjoqvist

Äldre behöver känna kroppskontakt.
Därför skulle man anställa unga män
och sätta dem i hård fysisk träning.
De skulle bära äldre upp från sängen
och in i duschen och sedan tillbaka.
De skulle bära ut dem i dagrum till
de andra.

När de fått mat skulle de sättas i rullstol
eller ryggselar och vandras i timmar av
samma män. Utmärkt träning och ett under-
bart liv för gamla kvinnor att skötas av unga
snygga och starka män.

På kvällen skulle de göra ett kvällspass där bar
alla de gamla till sängarna.


På detta sätt jobbade jag inom långvården i
början på det meningslösa 80-talet. Då jag
började på Lillhagen fanns det patienter som
inte lämnat avdelningarna på fler år. Det fanns
inte en sådan kultur. Då liksom på många ställen
idag var det viktigare att vika tvätt och dammtorka
än att skapa värdiga liv. Viktigast av allt var att fylla
alla patienter med massa psykofarmka för det allmänna
lugnet. Snacka om kemisk lobotomi. Detta är den stora
lärdomen från Mengele.

Jag minns hur jag fick ta med 6 patienter till Amundön
en sommar. Detta för att det skulle gå att genomföra. Två
kunde gå själva, tre satt i rullstol och den siste vägrade
att både gå och sitta i rullstol.

Jag hade den sistnämnde på ryggen. Han kunde hålla sig
fast själv. Knutte kunde köra en rullstol. Jag körde två och
Karl-Einar släpade sig fram själv.

Vi var Amundöns överlägsna attraktion.
Jag satte en stor slang runt Gustav och slängde honom
i bassängen. Han skrek av glädje och klämde socitets-
tanterna på pattarna. Knutte rusade och pissade i barn-
bassängen till mammornas stora bestörtning. Karl blev
skitnödig så honom fick jag bära in på dass. Alla fick bada
och som de njöt. Det var en av de jobbigaste dagarna i mitt
liv men också en av de mest minnesrika. Jag fick hugg på
en gudinna i vit bikini och livet lekte. Det enda som var trag-
iskt var att åka tillbaka och låsa in de stackars människorna
på avdelningen igen.