leifsjoqvist

Igår var jag ut och åkte bil med en klient.
Det är egentligen det enda som går att
göra med honom. I vilket fall satt jag och
tittade i backspegeln och såg ögonen och
pannan och fick en otäck känsla av att det
inte var jag i spegeln. Det var min far. Så
har jag nu hunnit ikapp mig själv och för-
likat mig med vem jag är?


Senare denna kväll såg en riktigt usel film.
The broken hette den och handlade om var-
elser som kom från andra sidan spegeln och
tog över identiteter. Lika uselt som det låter.

Vad filmen handlar om kunde jag läsa på kon-
volutet:
Någonting hotfullt håller på att ta över i Ginas värld.
Någonting som inte bara hemsöker hennes drömmar
utan tränger sig in i själva verkligheten.
När Gina inser den fasansfulla sanningen är det redan
för sent.

Filmen slutar när Gina står och tittar på sig själv.
Det som varit Gina har en plastpåse på huvudet
och är pretty fucking dead.
Det är en pretty fucking far away från att vara en
bra film.

Varför är nästan alltid det okända fyllt av ondska?