leifsjoqvist

Jag läste Guy Delisle nu inatt...igen. Hans bok
om sin tid i Pyongyang i Nordkorea är den bäs-
ta kritik av ett totalitärt samhälle jag någonsin
läst (om man bortser från Orwells mer fiktiva
kritik).

Det blir så tydligt när han i det lilla livet med
alla programmerade tolkar och kollegor för-
söker att ta sig fram i staden. Han ger upp var-
je möjlighet att prata utifrån ett gemensamt
perspektiv. De har ju aldrig hört annat än nord-
koreansk musik, de har aldrig sett annat än in-
hemsk film. De har alla samma uppfattning om
politiken eller historien. Det mest revolutionära
yttrande Delisle möter under sina månader i sta-
den är från en kollega han möter som inte är på
en av staten påbjuden film. På frågan om varför
mannen inte ser filmen säger han:
I dont like movies made here, They are boring.

Det är egentligen ohyggligt. Det är ingen synlig
repression. Det långa förtrycket har tvättat bort
alla tankar på ett annat liv. Hans besök i ett hist-
orisk museum slutar i ett rum där alla bugar och
hyllar en staty av KIM IL SUNG. Han har svårt
att hålla sig för skratt men inser att de andra i
rummet tror statyn vara levande.

De tror också att KIM JONG IL på sin första golf
runda slog 11 hole-in-ones. No discussion. Av alla
tavlor i nationalgalleriet består 80% av motiv av
antingen KIM eller KIM.

Formen har en oerhört betydelse här. Det Myrdal
skrev en gång att verkligheten behöver skruvas
upp i fiktion finner här sin förklaring. De tecknade
ger vansinnet en möjlighet att landa i våra sinnen.
Vanliga bilder, skrivna berättelser eller film klarar
inte av att förmedla detta vansinne. Hjärntvätten
filtrerar vanliga uttrycksfomer men klarar inte av
den tecknade serien.


Så jag beställde fem böcker till av Delisle inatt. Från Burma
och Kina bl a.