leifsjoqvist

I Hannes Råstams fortsättning om Tomas Quick
får jag massor av obehagliga känslor. Det är
framför allt Quicks behandling med benzodia-
zepiner och hur han sedan hamnar i en märklig
sagovärld med psykologer, läkare och åklagare.

Alla vill ha en seriemördare.

Man skapar ett monster med multipel personlighet.

Vad var först Hollywood eller vetenskapen?
Vem göder vem?
Multipel personlighet finns inte längre inom proffe-
sionell vård. Det var och är bara dumheter.

Efter att ha läst Gellert Tamas bok så blir jag
oerhört skeptisk till läkarkåren som sådan och
absolut om de som politisk bestämmer över
frågor som rör våra psyken.

Det spelar ingen roll om läkarna är biologiskt
inriktade som med de apatiska barnen , eller
som i fallet Quick mer psykodynamiskt inrikt-
ade, de är ute och cyklar. De hamnar i parallell-
processer där de inte kan hantera den verklighet
de lever i.

Över allt ligger en filt: droger.

Det kallas mediciner inom psykiatrin eller omsorgerna
eller för den saken inom åldringsvården.
Det handlar om ett inkompetent yrkeskår som medici-
nerar människor i nöd. Rättare, man drogar bort pro-
lemen.