leifsjoqvist

Imorse cyklade jag förbi en grabb i sisådär
14-årsåldern och jag tyckte mig känna ige-
n honom. Han hälsade glatt på mig mig. Så
mindes jag.

För fem år sedan startade jag Handslaget på
två skolor här i Backa. Det syftade till att akti-
vera ungar på låg- och mellanstadiet och skapa
intresse för rörlighet. Det döptes snart till "röris".

Det var en mängd olika lekar. staffetter med rep
och levande ljus, strategilekar, bollspel och den
absoluta favoriten långrep. Inomhus var blixtmatch-
er med mjukisboll kung.

Grabben jag mötte på cykeln var med i röris i två
år. Han hade ingen koordination och var nästan all-
tid sist i alla typer av tävlingar och lekar. Men han
var alltid först på plats och det var han som man
hörde skratta och han var alltid glad.
Andra som idrottade på sin fritid var loja och tyckte
många av aktiviteterna var fåniga, framför allt var
det de duktiga i bollspel som tyckte allt var kass
som de inte var bäst i. De skapade bara  irritation i
gruppen.

Jag skulle vilja stanna grabben på cykeln och ge hon-
nom detta: du var ett emotionellt kärnkraftverk. Din
energi och glädje spred sig i gruppen och gjorde var-
je lektion bra.

Ibland kan det vara viktigt att definiera vad som är
nyttigt och vilka som skapar nytta. De duktiga kan ju
vara till onytta i sin själviskhet.