leifsjoqvist

I början på 80-talet jobbade jag på en akutavdelning
på Lillhagens mentalsjkuhus. Det var en stor skara
människor som strömmade igenom och behandling-
en var enkel. Psykofarmaka, piller, flytande eller
sprutor och det i mängder som skulle kunna döda
en häst.

En ung kvinna som kom in i psykotiskt tillstånd full-
komligt personlighetsförändrad fick träffa sin läkare
som presenterade sig och sedan på tecken rusade
vi fram och bältade henne och fast i läderremmar
fick hon sin behandling i sprutans form. Under några
dagar gick hon med hakan nere, tom blick och släp-
ade sina fötter. Hon ansågs då vara frisk.

Värst var onsdagar för då var det elchockernas glada
dag. Då satt jag i korridoren och pratade med de pat-
ienter som skulle elas. De var rädda. De tyckte det var
obehagligt men ansåg sig inte ha något val. Vi rullade
in dem i elrummet. De pratades inte i onödan. De söv-
des och sedan kom de två elkuddarna fram och smack
så kom elen. Strax efter kom kramperna. Hela kroppen
skakade. Det kunde vara i minuter. Sedan var det bara
att rulla ut dem för att de skulle vakna i korridoren. De
var dåsiga, trötta, ont i huvudet och torra i munnen. Det
var inte massa onödigt tjafs utan man rullade sedan till-
baka till sina avdelningar.

Låter det jobbigt.
Alla som jobade på 32:an hävdade med bestämdhet att
om de skulle bli sjuka hade alla valt ECT. Det säger nog
mer om vad psykofarmaka gör med en människa mer än
att man gillar ECT.