leifsjoqvist

När jag läser Tamas bok om de apatiska barnen
är det påfallande ofta jag känner det stora obe-
haget över hur stort antalet inblandade är. Hur
många som bara följer med och lyder order.

Om en ide blir giltig och får genomslag har den
en otäck tendens att sprida sig. Jag tänker på
alla år inom långvården med alla s k vårdare
som tyckte att patienterna var mest till besvär.
Alla dessa white trashkärringar som helst ville
vika handukar,fika och prata en massa skit.

Jag tänker på alla stolpskott som plockats från
gatan och blivt anställda inom omsorgerna utan
att veta ett skit om de tillstånd de människor
har som de skall jobba med och som de skall
hjälpa.

Hur många gånger under mitt liv har jag inte
stött på samma saker som det Tamas skriver:
"De är inte sjuka. De gör sig till. De kan mer än
 de visar".
En manifestation i ett Vi och ett DOM.
Bara omsorgerna skulle ju komma den idiotiska
beskrivningen av min yrkesgrupp som:
"DOM som VI är till för"!

Det handlar inte om vårt förakt för svaghet. Det
handlar om självförakt. De som måste hitta en
målgrupp och stigmatisera sysslar med projektion.
De bär på en inre rädsla som de inte vågar hantera.
Lättare då att hata andra.


Hur många lärare idag begriper ett skit av hur det
är att vara ung?
Ung och invandrare?
Ung och utsatt?
Lärarkollektivet har sedan länge paserat bäst före datum
och borde utsättas för en rejäl utrensning.

Mest av allt borde kanske kunskap bli prioriterat igen.
Varför skall alla som jobba med människor vara outbil-
dade medans vi kräver gedigen utbildning och kunskap
av alla som jobbar med döda ting?
En bild av vår tid? Av vår kultur?

Skall lyssna på radiodokumentär om Ny demokrati.
Jag lär inte bli gladare.

Marie Hessle, kvinnan bakom hetsen mot de apatiska barnen