leifsjoqvist

Jag stod och pratade med en man idag som
står i beredskap att skilja sig. De har redan
skaffat separata bostäder och det hela verkar
mer vara en formalitet vad det gäller saker.
Barnen är dock en helt annan sak. Han berät-
tade om att hans son börjar bete sig konstigt
och han förstod inte riktigt för både han och
hans fru var helt överens om att inte blanda
in barnen.

Som vore det ett val.
barnen känner vad vi känner.
Man skiljer sig inte för att man mår bra utan
för att något är fel.
Det skapar oro, ilska och ångest. Känslor som'
rinner ner på barnen.
Vad man kan göra är att prata med barnen om
det obehagliga och försöka att avlasta dem i
skuldpåtagandet.

Jag berättade för mannen om barns receptivitet
och tog min dotter som exempel och när jag hade
ångest över en kris i arbetet och fastnade i tankar-
na och hade utbrändhetssymptom. Vi var ute och
åkte pulka och mina tankar var i skiten och min då
4-åriga dotter frågade: varför gråter du pappa?

Mannen frågade vad var som hände på jobbet och
jag skulle försöka att förklara varför jag hade var-
it så vilsen och märkte att mina förklaringar inte bar.
De var närmast pinsamma.
"Kollegan hade varit tyst och var konstig".
"Kollegan körde sitt eget race"
"Kollegan fick konstiga utbrott"

Hur det hela startade.............

Det har gått några år och idag kan jag se den större
bilden som var beskuren då. Jag inser också vikten
av att alltid vara konkret när man ondgör sig över
någon och särskilt då när det blir kollektiva processer.

Man kan ju tänka sig de större processerna som sker mot
invandrare och historiskt mot judar och romer där proces-
sen fått löpa och man har bara samla bekräftelser och ra-
tar alla motbilder.