leifsjoqvist

Under läsning av Freaks, boken om Freddie Wadling, så
minns jag min egen tid i musikrörelsen. Jag minns det
stora drogfria projektet som på gick mellan 1979-84.
Det var motsatsen till vad Garageligan och kretsen runt
Wadling höll på med.

Vårat huvudargument var ju att man blev dum och sämre
konstnär vid missbruk. Vem minns idag de band som var
draget i den drogfria rörelsen? De snälla band som spel-
ade hos oss dog alla sotdöden. Den enda gång det verkligen
brände till på Cafe Hisingen var när vi hade stor punkgala.

På Wadlings sida experimenterade man inte bara utan skap-
ade musik för eftervärlden. Blue for two, Cortex, Rukorna
eller Fläskkvartetten är ju allmän musikhistoria. Wadling och
kretsen runt honom drogade med allt som möjligen gick att
sniffa, sticka eller röka.


Det är nog så att man har enorma förväntningar på livet när
man är ung. Sällan når man till dessa höjder och när man då
kan få tillgång till droger som skapar i många fall en annan
värld då gör man det. Det är först den dagen man inser att
man är dödlig som man kan prata om drogers konsekvenser
och då har man ju ångest över att man skall dö och börjar
att droga därför.



Den som istället tidigt inser livets enkelhet och lever därefter
behöver inte springa igenom hela livet och leta efter en mening
som inte finns, man behöver inte droga sig för att hitta något
som inte heller finns, man bara är. Det tillståndet, om man fin-
ner det, är troligen det bästa av tillstånd att leva i.