leifsjoqvist

Jag sitter på morgontoalett och skiter i mångder. Det
är fullt jämförbart med sex. I min hand håller jag ett
gammat nummer av Damernas Värld. Då jag inte läs-
er dylik mental trash så förstummas jag av innehållet.
90% är unga sjukligt magra flickor som bär kläder av
gamla män sjukligt rädda för att vara i sin ålder.

Hela upplägget påminner om en sinnessjukdom. De män
som är med är framgångsrika och äldre. De är inte så
många. Kjell Bergqvist är med som alltid. Det är han eller
Björn Ranelid om är den fascistiska estetikens alibi.

En sällsynt obehaglig reklam för Reebok visar att du skall
ut och springa medans du kan. Undre bilden en ung man
som springer i skogen, övre bilden ett glas med löständer.
Bara en dum ung människa uppväxt med mycket pengar
och aldrig behövt ta ansvar inför andra människor skulle
komma på något liknande, såvida man inte är någon typ
av estetisk fascist, vilket verkar vara ett måste för att få
arbeta i denna tidning.

I mitten av denna tidning kommer då en artikel som varnar
för ett nytt syndrom som kallas för spegelbildssyndromet.
Alltså man tycker att man själv är ful. Jag vet inte om det
är ironisk självkritik eller ren jävla okänslig dumhet, men av
tidningens innehåll att döma tror jag det senare.

Damernas Värld är en del av den fascistisk estetik som vi
ständigt attackeras av och som säger sig vara opolitisk. Tro
inte det. Du skall vara vacker, rik, ung och tillhöra de övre
och utvalda sorterna (klass eller blod). Det är samma för-
packning som den tyska nazismen hade. Skillnaden är att
bilderna är vackrare och att man sysslar med positiv fascism
och därmed inte pekar ut någon direkt utan indirekt, såvida
du inte är gammal och/eller har löständer.

Sista skiten är lös och rinner sakta ner i holken. Jag river ut
ledarsidan och tar den leende chefredaktören på det blanka
pappret och drar långsamt bort min mjuka skit. Skön känsla.


Omläsning?