leifsjoqvist

Överallt i hela vårt avlånga land framträder då
och då små mobbar. Det är alltsomoftast van-
liga människor som skulle bli djupt upprörda om
man anklagade dem för mobbing eller medhjälp
till detsamma.

Ta en valfri fotbollsläktare och hör hur en grupp
valfria män (finns även kvinnor som är minst li-
ka usla)som står och klagar på allt över kassa
tränare över usla domare värdelösa spelare. De
kan vräka ur sig dumheter de aldrig skulle göra
på egen hand. Men i grupp går det bra. Det kitt-
lar lite att håna och spotta. Det märkliga är att
det nästan aldrig är någon som ställer sig upp
och ber dem sluta. De som inte agerar är bara
glada över att inte dras in i någon slags konflikt.
Det kan vara ett öppet hån mot unga grabbar el-
ler flickor och man gör ändå inget.

När dessa människor kommer hem och tittar på TV
kan de förfasa sig över vad som hände i Nazityskland
eller lynchningar världen över utan att sekund reflek-
tera över vad som sker. Hur många blundade inte
under det öppna förtrycket i Tyskland? Hur många
blundade inte i Sovjet (partiet hade ett medlemskap i
kommunistpartiet på 5%. På varje medlem gick det
19 som inte var det)? Förtycket kunde fortgå för att
den stora massan höll sig passiv i rädsla för att bli
inblandad.

Vi vet att mobbing sker öpet och överallt och att många
gånger vet de som utför det inte ens om det. Därför är
passivitet en av de största synderna. Man ser men man
ingriper inte.

Länge kunde man gömma sig bakom det faktum att man
bara lydde order. Nurnbergrättegångarna satte stopp för
det. Där sa man att varje individ har en skyldighet att in-
gripa när man ser ett förtryck.