leifsjoqvist

Det finns massor av kända fall av konstnärer
som missbrukat och/eller lidit av psykiska sjuk-
domar. Ibland ställer man påståendet att det
är bra at lda av något av det ovanstående för
att det skall bli bra konst.

Johan Cullberg har skrivit om Fröding, Strindberg
och dagerman och hans tes är ju att de producer-
ade mellan sina sjuka perioder. Det var deras fris-
ka jag som skapade.

Merry Pranksters buss i vilken de turnerade i USA på 60-talet.Ken Kesy satt i en fåtölj på
taket och styrde bussen genom John Casady som satt vid ratten......

När det gäller droger är det mer svårt. Hemmingway,
Steinbeck, Faulkner är ju tre suputer som producera-
de vilt under sina liv. Burroughs och flera i hans krets
gick ju på alla droger som fanns tillgängliga. Ken Kesey,
skaparen av Gökboet, var ledare för hippegänget Merry
Pranksters och där var ju LSD närmast att betrakta som
vardagsgodis.

Charles Bukowski är närmast omöjligt att beskriva utan
alkohol och droger.
Carlos Castaneda var ju i ropet på 70-talet där han skrev
om mystiska riter och att drogen var den ena möjligheten
att nå ett högre stadium.


Den avgörande frågan är dock:
Är drogen och/eller sjukdomen något som ger konstnären
något att skriva om eller är drogen/sjukdomen ett tillstånd
att skapa i?