leifsjoqvist

Ibland överfalls jag av känslor som vill
förminska mig. Det är det stora Jaget som
mullrar i bakhuvudet och talar om för mig
att jag inte duger eller att snart är jag av-
slöjad och då kommer alla att se vilken
patetisk liten fjolla jag är.

Det kan vara att jag börja komma närmare
graven än vad jag är min födelse och då
kommer tankarna om att slutet finns. Inn-
an har jag haft tankar likt infinitiv regress
i puberteten, dvs att man aldrig, aldrig kom-
mer att finnas mer i evigheternas evighet,vil-
ket är en oerhört skrämmande tanke i ett
ungt sinne och snarare en befriande tanke
i ett åldrande , men döden som sådan har
inte funnits på agendan.

Döden oroar mig inte. Vägen dit kan skapa
oro.

Så kan jag fundera över varför man skall oroa
sig överhuvudtaget. Det finns alltid de som har
det värre. Den dagen man hamnar i rollen som
den som verkligen har något att oroa sig för,då
man alltså är den mest utsatta människan på jor-
den, den dagen är dagen för verklig oro.

Grabb med stor orsak till oro...............