leifsjoqvist

Det är märkligt att vi lär oss att vara rädda för
sådant som vi inte borde känna så inför. Ta en
mörk skog. Det är troligen det säkraste stället
i världen att vara på.

Vi känner oss mer säkra i hemmet än på öppen
gatan trots att att 70% av dödöligt våld sker inom
familjen och att 90% av alla våldtäkter sker av
män som kvinnan känner och innanför hemmets
väggar.

Vi fruktar våra förorter och dess invånare när vi
borde frukta våra svenska medelklassgetton. När
medelklassen hotas går den samman och slår be-
sinningslöst och den gör det organiserat och med
kraft om än via ombud, dvs staten.

Överallt är det samma historia. Alla förundras över
att saker och ting sker. Hur kunde Förintelsen ske
och vad var det för odjur som genomförde det? Hur
kunde det ske som hände i Rwanda? Vilka odjur gick
från dörr till dörr och slaktade folk?

Inga odjur. Inga monster. Folk som vi alla. När män-
niskor blir hotade sluter de sig samman och i hopen
finns tryggheten. En trygghet som kan få grupper att
slå ihjäl vad som helst. Det är inte det unika. Det uni-
ka finns bland den som bryter mot mobben. De som
står upp och tar hopens ovett. De som vågar bryta
mönster. de som känner trygghet i den mörka skogen.