leifsjoqvist

I debatten om vem som skall ta över i socialdemokratin
hörs förvånande ofta att det skall handla om personfråg-
an. Det skall vara en leare som kan leda och som har kar-
isma. Det skall vara en ledare som kan leda ett land och
ett folk.

Dena individualisering av ledarskapet är oroväckande. Den
för tankarna till ett 30-tal som gav oss Hitler, Stalin och Fran-
co för att nämna de tre värsta.

I Fokus senaste nummer sammanfattas denna omedveten-
hetens praktik genom Tomas Engströms krönika:
Går det bar blir det politik. Riktig politik.
Förhoppningsvis så långt bort från folkrörelsebyråkratin
som möjligt.

Folkrörelser är jobbigt. Kollektiv är svåra. Organsiation
obegripligt.

Ändå vet ju alla att varje ledare oavsett representerar ett
kollektiv. Uttalat eller icke. Ingen ledare oavsett karisma
skulle kunna driva igenom och bli Lidingö eller Askims
starke ledare om man var uttalat islamist eller kommunist.
Man måste ha någon form av mandat. Man måste vila på
ett kollektivt medvetande eller rörelse.

Därför är det av intresse vad sosarna väljer. Det finns två
alternativ. En tradsosse eller en ren högersosse. Vänstern
är för svag i sossrna. Det är nu som en vänster vid sidan
av sossarnas har sin stora chans.