leifsjoqvist

Jag sitter trollbunden och kollar dokumentären
om hur Bruce och E Street Band födde fram
Darkness on the edge of town. Vad jag minns
såg många den som ett misslyckande då den
kom.Ett steg tillbaka. Jag tyckte den var fan-
tastisk. Dock fick jag hålla det lite för mig själv
då den maoistiska rörelsen vid tiden hävdade
att all rockmusik var imperialistisk och att vi
bara skulle lyssna till klassiskt, folkmusik och
opera(vilket man gjorde i Kina, samtidigt bekäm-
pade vi tanken på ett nytt operahus då det bara
gynnade överhetens kultur)

Born to run var ju Bruce Deanplatta. Ung och rebell.
Vi måste fly konventionen. Jag låg bakom Cia en natt
och lyssnade till plattan gång på gång. Jag var kåt, hon
frågade om jag frös.


Darkness var svart. Det varslade om det mörker som
skulle omsluta oss. Ljuset som skulle hjälpa oss att be-
kämpa mörkret var kraften i skönheten och sångerna.
Som jag lyssnade och som jag sjöng med.

Jag har lyssnat på Bruce efter det men inte med mycket
själ. The River och därefter blev till skval. För mycket peng-
ar och för lite hjärta. Inget konstigt med det.

Some folks are born into a good life,
Other folks get it anyway, anyhow,
I lost my money and I lost my wife,
Them things don't seem to matter much to me now.
Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop,
I'll be on that hill with everything I got,
Lives on the line where dreams are found and lost,
I'll be there on time and I'll pay the cost,
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town


Tilsammans med Pete Seeger. En annan legend i
amerikansk musik- och proteströrelse.