leifsjoqvist

I början av september fick jag ont i min arm.
Jag uppfattade det som en muskelbristning och
äntade ut att det skulle blir bra. Några veckor se-
nare small det till i ryggen och gjorde mig invalid-
iserad. Ytterligare veckor senare flyttade smärtan
ner i benet och gjorde att jag kunde stå eller gå
endast någon minut eller gå hundra meter innan
smärtan tog över fullständigt.

I tre månader har jag levt med dessa smärtor och
då vet jag att massor av människor har det värre.
Hur de står vet jag inte men jag vet att smärta och
nedsättning av kroppsliga funktioner också påverk-
ar tänkandet och därmed varat. Det blir enkelt ut-
tryckt svårare att leva gott.

Så igår morse kände jag för första gången på över
tre månader att jag var helt återställd. Jag körde li-
te armhävningar och bålövningar och det fungerade
bra. Jag var återställd. Det faktum att jag var med i
matchen igen kändes orgiastiskt.

Så igår kväll skulle jag gå och kolla posten hos min
son och på vägen mot brevlådan försvann benen upp
i himlen och jag landade hårt på höger sida. Jag låg
där och min första tanke var frakturer och gips.Min
andra var att all denna smärta kan bara leda till elände.
Jag reste mig och kroppen var sönderslagen. Dock inga
frakturer men gissa om jag får en lårkaka.............

Inatt har jag sovit illa. Varje gång jag rullat över på hö-
ger sida har jag vaknat och tänkt: tortyr, massdöd,hel-
vetet..............

Nu på morgonen känns det ändå som att jag bara får blå-
märken. Inga benbrott, inga sprickor och ryggen är i sin
ordning.

Det kostar på att bli äldre. Det kostar på att inse att vissa
funktioner stängs ner för att inte komma tillbaka. Det krävs
visdom att leva ett helt liv och lära sig vad de olika faserna
sätter för gränser.