leifsjoqvist

Ikväll visade en dokumentär om Jaques Tati och det
var fascinerande att följa denna man genom hans liv.
Jag fastnade för det tragiska. När han skulle spela in
Playtime byggde han en hel stad för att få det rätt.
Få förstod hans formspråk och vad han ville med fil-
men och den blev en katastrof för honom. Han förlo-
rade alla sina pengar och senare blev han också sjuk.
De sista tio åren innan sin död lämndes han med ett
misslyckande och sin sjukdom.

Jag såg Traffic när jag läste italienska på gymnasiet.
Läraren var cineast och hade tidgare tagit oss till Fell-
ini och en av världens bästa filmer någonsin, nämnlig-
en Amacord.
Jag tyckte Traffic var smörja och förstod inte vitsen med
Tati överhuvudtaget.
Det var som med italienska. Jag hamnade i samma klass
som tio elever som hade italienska med sig hemifrån.Det
talades italienska från första stund på lektionerna och allt
jag tillförde var ett, si eller ett no, övrig tid ägnade jag att
läsa tjeckisk samzidat som Sotola, Klima, Beran och liknan-
de.

Några år senare gick jag på Playtime och då såg jag en av
de största och otroliga filmer jag sett. Tati var år före sin
tid. Alla scener har mängder med bisatser som man inte
ser i en första sittning. Filmen måste ses om och om igen
och helst på stor duk. När jag många år senare såg Synech-
doce,New york insåg jag att Kaufmann tog över Tatis stafett-
pinne.

Tati är en av alla de som gjorde verklighet av sin orealistiska
dröm och som aldrig fick sitt fulla erkännande under sin livstid.
Det är väl därför man drömmer om ett liv efter detta. Det skul-
le vara rättvisa att man skulle komma tillbaka och få reda på
att till slut förstod omvärlden vad man gjort.

Lyssna till Frank Blacks hyllning: Tati