leifsjoqvist

I mitten av 70-talet började jag att förstå
att man var tvungen att söka kunskap om
man ville förstå världen. Det var en ganska
vanlig process då bland underklassen. Det
fanns en vänster som mest var medel- och
överklass men ideerna som de slogs för hand-
lade om oss.

Så jag började att läsa. Jag läste så fort jag
kom åt. Det var först den ryska perioden där
det började med Dostojevski och allt han skrev
ner till minsta novell och biografier. Det tog sin
tid innan min oskolade hjärna förstod att den
gode Fjodor var en konservativ kristen. Det
var så jag började, och har aldrig slutat, att
läsa mina politiska fiender. Långt innan  Haber-
mas praktiserade jag den deliberativa metoden.

I senaste numret av Axxes handlar det om ned-
rustning av eliterna. Det mesta är skit men Natan
Shahar haren poäng när han skriver om den sto-
ra flod av proletärförfatter som skäöjde över Sver-
ige från förra seklets början till 60-talet. De skrev
den svenska historien på ett nytt sätt. Underklass-
en tog plats och blev synliggjord.

Ingen av dessa författare skulle säga att man inte
behöver läsa. Tvärsom. Det var deras liv. Under fle-
ra decennier levde sådana som Ivar Lo, Moberg, Harry
Martinsson för att bara ta några, under små yttre vill-
kor, men de läste. De läste allt de kom över. De blev
inte mindre klassmedvtena för att de läste överklassens
alster. De blev bara mer övertygade om att sakernas
tillstånd måste ändras. Så de skrev. Det förändrade.


Idag läser vi för lite. Vi tycker mycket men kan lite.
Det håller inte i längden. En samhälle kan inte och
skall inte förändras av korkskallar som läst den teck-
nade versionen av Kommunsitiska manifestet. Det är
bara det gedigna, det belästa, det organiserade som le-
der tillbetsående förändringar vilka är till det bättre.
Förändringar till det sämre har vi haft nog av.