leifsjoqvist

Lyssnade på radion igår och hörde en lång
intervju och utdrag ur Sofi Oksanens senas-
te bok Utrensning. Det handlar om hur Sov-
jet agerade i Estland. Hur tusentals deporter-
ades till Gulag för skitsaker och ännu fler sän-
des bort för gott eller avrättades för opposition.

Kvinnor straffknullades (bokstavligen! Det var ett
straff för att skämma ut)och skammen bland folk
var ett lika stort hot som repressionen i sig självt.
Så fungerar nu en gång för alla repression. När man
godtyckligt straffar någon utan att denne är medveten
om vad det handlar om rör det upp motstridiga känslor.
Den svagare kan falla isär av detta. Det är psykisk
misshandel. Mycket effektivt. Folk drar in upproret och
börjar att straffa varandra i den lilla världen istället.

Jag tänker på alla dessa som varje dag hämtades av
polis eller militär, rycktes ur sin vardag och sändes
bort. Inte sällan utan förklaring. Inte sällan utan att
resten av familjen visste vart.

Vi kan ju se samma tendeser i maktutövning idag. Det
är samma mekanismer som får chefer att agera i dagens
lugnare värld ,det är bara repressionsmedlen som är annor-
lunda. Inte så bara kanske....


Oksanens tes är ju att Gulag ännu sitter i skinnet och att
det gör detta för att offren inte fått upprättelse. Så är det
ju. Sovjet finns inte och Ryssland erkänner inget. Då skulle
de få betala skadestånd i miljarder. Gulag kan ligga i skug-
ga av förintelsen. Vissa blir upprörda när man gör jämförel-
ser. Det märkliga är hur upprördheten ser ut:
-De som driver tesen om parallellitet anser ofta att förintel-
 sen var unik i historien och skall därför stå unik.
-De som ser att förintelsen var ett led och slutpunkt i det
 kolonila projketet vill inte heller jämföra. De anser att det
 kan spilla över på något slags vänster.

Det senare är obegripligt. Gulag var en styggelse. Kan vi inte
klart ta avstånd från ett sjukt och perverterat samhälle som skap-
ade Gulag hur skall vi då kunna bygga en legitim vänster?