leifsjoqvist

Jag går och är upprörd. En kollega har spytt
massa skit till våra chefer och sedan fått ett
nytt jobb. Troligen har en av cheferna under-
blåst hennes "undersökningar" och hjälp hen-
ne att spionera på personalgruppen.

Det handlar om uppenbara lögner och rent
fantastiska slutsatser som dragits utifrån ett
upphittat hopprep. Det tragiska är ju våra chef-
ers insats. De agerar i försvar för tjallandet.
Inte för att jag en sekund fruktar detta. Det
handlar om lögner och rent förtal och något
annat än ursäkter från kollegan och chefer
är inte att vänta. Dock tar det energi. Jag har
inte tid att tänka på andras skit. Jag vill inte
bära små ångestfyllda tjallares sopor.

Så ser jag Antichrist av Trier. Det är en högst
märklig film. Inte i sin form utan till sitt innehåll.
Vad vill han ? Vad menar han?

Det är så rasande bra filmiskt. Prologen är genial.
Fotot filmen igenom är som ingen annan.

Han driver hejdlöst med kognitiv psykologi och alla
KBT-lovers får sig en rejäl el-chock. Psykologen och
hans fru hamnar i läge där förnuftet enbart inte hjäl-
per och hon visar hur en slipsten skall dras ( den som
sett filmen fattar ju hur närmast översinnligt rolig jag
var nu!). När han lär henne bli ett med gräset och på
så sätt övervinna sin rädsla för naturen känner man
att Trier gapskrattar åt KBT och dess hegemonisträv-
anden.


Men allt det andra.
Nature is Satan´s church.
Vad menas?

Den blödande kuken. Den med saxen avklippta clitoris
förstår jag i tanken som bestraffnig för sonens död, men
är det något mer.
Häxorna? Det kvinnliga? De kvinnliga andarna?

Dock är jag helt med på sentensen:
A crying woman is
a sheming woman
Hur många gånger i mitt liv har jag inte mött
kvinnor som gråter för att dölja sin intrig ell-
er tillkortakommanden?
Krokodiltårar.

Filmen tillhör inte de bättre av Triers men är ändå
bättre än de mesta som görs idag

Dogville och Manderlay är två av de bästa filmer
jag sett. Inte bara för att de innehållsmässigt disk-
uterar grundläggande existentiella frågor utan ock-
så för den enkla formen. Det är inte teater utan film
på nytt vis.

Riket 1 och 2 var ju det bästa som gjorts för TV  i
konkurrens med TV-produktionernas Gud Dennis
Potter.

Direktören för det hele är histoirens bästa bagatellfilm.


Dennis Potter dog 1994. Han kallade sin pancreascancer
för "Rupert" efter mediamogulen som han hatade med hela
sin hjärta.