leifsjoqvist

OBS i P1 har låtit några av våra invandrande
författare tala om vilken svensk bok som haft
störst inflytande på dem. Theodor Kallifatides
nämner Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Azar Mahloujian nämner Utvandrarna av Vil-
helm Moberg.


Jag tar till mig båda. Under några år hade jag
alltid Doktor Glas nära. Jag kände ett ensam-
hetens släktskap med honom. Moberg har var-
it min litteräre Gud. Det är särskilt spännande
att aldrig har en svensk varit så svensk som
när han lämnar skitlandet Sverige för att emi-
grera till Amerika.


Så då Gabriel Malinescu. Hon väljer Drömboken
av Emanuel Swedenborg. På 90-talet blev jag in-
tresserad av hans vision av det goda livet. För
Swedenborg var det där tanken inte filtrerades
genom moraliska hängmattor. Tanke och tal var
ett. Inga facit och inga skydd. Det var en fasci-
nerande tanke och alla skulle tillåtas att uppfylla
sinna innersta tankar och drömmar utan motstånd.

Dock under denna tid hade jag en kollega som var
allvarligt störd. Om han inte var psykopat var han
sociopat. En av våra klienter mådde fruktansvärt illa
och vi hade ständiga bråk på jobbet. I detta verkade
vår vän psykopaten och gjorde oss alla till mentala
vrak. Var och varannan fick bära sin ryggsäck med
projicerad ångest. Jag åkte dit och det den enda gång-
en i mitt liv. Alla mina skyd försvann. Jag blev naken.
Min 3-åriga dotter frågade varför jag grät. Hon såg
igenom. Även ett torrt ansikte kan gråta. Under några
veckor red mig ångesten. Det planade ut när jag kunde
se varifrån det kom och när jag såg igenom psykopaten
förstod jag.

Så julen -94 ringde det på dörren. Det var på julafton. Det
var psykopaten. Jag var millimeter från att slita hans huvud
itu. Han ryggade. Han bad om ursäkt att han störde. Han ville
överlämna en julklapp. Jag tog den och gick in. Stängde dörr-
en framför honom för att aldrig mer släppa in honom.

Boken jag fick var Drömboken av Emanuel Swedenborg