leifsjoqvist

Jag drack några öl med kamrater i onsdags
och vi pratade om vad vi vet om våra grann-
länder. En av kamraterna berättade att de ha-
de samtalat om detta på jobbet och om hur lite
de visste vad som hände under andra världskri-
get i Norden.

Jag kände inte igen det. Kamraterna är ungefär
8 år yngre än jag. Det verkar vara några år när
litteraturen ändrar inriktning. När jag var runt 20
var proletärförfattandet fortfarande en stark fak-
tor och vänster var så stark att den krävde plats.

Det var naturligt att läsa Hans Sherfig och hans
Frydenholm. Det var där vänstern lärde sig av
historien när de tyska ockupanterna bara kunde
gå in och läsa av var varje kommunist och rebell
hette och bodde. Den danska polisen hade redan
gjort jobbet och arkiven var öppna för ockupanten.
Många dog och skickades till koncentrationsläger.

Vi läste Hans Kirk Djävulens pengar och såg att kapi-
talet inte var en garant för demokrati utan tvärsom
hjälpte nazismen så länge profiten fanns.

Dag Solstads monumentala trilogi Svek, Krig och Bröd
&Vapen skildrades vilka som stod upp för friheten och
vilka som sålde sig till imperialism. Det är en historia
att när Norge befriades var det Stalin som var symbolen
för befrielse. En historia som retucherats på samma sätt
som Sovjet retucherade i sin egen historia.


Det är segraren som skriver den allmänna historien.

Vi läste Väinö Linnas Högt bland Sarijärvis moar  och tusen
sidor senare förstod vi inbördeskriget och skillnaden mellan
första och andra vinterkriget.( I det första stred finnarna för
sin självständighet. I det andra stred de för den tyska nazis-
me).

Vi läste Halldor Laxness för att känna av Islands mer marginella
roll av kriget.

I alla fall spelade litteraturen en avgörande roll för vår förståelse
av ett historiskt skeende.