leifsjoqvist

Vi satt i fredags och tog några öl i
den vackra svenska sommarkvällen.
Upplevelsen av denna kväll kan nog
sägas vara klasslös men att därifrån
gå till att inget längre handlar om klass
är bara ett stort lurendrejeri.


Vi har inte sedan förra seklets början haft
så stora skillnader i lön som idag. Det är
ett resultat av nedmonteringen av välfär-
den som började på allvar i mitten på 80-
talet.


Det var också då som klasberättarna försvann.
Vi har ju en stolt och unik tradition i Sverige av
berättare som satte arbetarklassen och under-
klassen i allmänhet i ett sammanhang. Författ-
are som Ivar Lo, Moberg, Östman, Martin Kock,
Hedenvind, Moa Martinsson och mångfalt fler
skapade ju en identitet med att de gav oss be-
rättelser som skrev oss.


Kampen för ett rättvisare samhälle falnade med
att vi inte hade några som skrev oss. De unga
hittade i musiken ett sätt att föra sin kamp vid-
are. Deras kamp spretar och har svårt att hitta
form men den beskrivs och korrigeras.


Facket dör. De socialistiska partierna dör. De dör
därför att de som behöver dessa organisationer
är inte de som styr dem. Varför skulle i längden
övre medelklass bry sig om välfärden annat än
för att behälla sina jobb.


Om detta finns inga bra berättelser idag. Ingen
beskriver sin samtid ur en kampperspektiv.De
skrivs bara deckare till förbannelse och även om
en del är bra är mycket ren skit och deckaren har
spelat ut sin roll som de revolternades form. Idag
är det mest medelklasskvinnor som skriver till sig
en extrainskomst som använder deckaren.


Jag saknar Torgny Karnstedt. Han visade ju vägen
med Slamfarmen och Gnistskärmen. Dan Mellin och
Fredrik Ekelund skrev ju bra. Ekeleund skulle ju som
Mankell gå över och skriva krim. Jag tror inte riktigt
att man förstår berättelsernas betydelse. Utan dem
blir vi grönsaker som sitter och vill ha underhållning.
Passivt vill vi bli vattnade så att våra rotsystem gör
oss orörliga och ointresserade av förändring