leifsjoqvist

Ibland drar vi iväg långt i vår självömkan. Vi
tycker att världen är en ond plats som inte har
tid med alla våra problem. Alltsomoftast är då
våra problem inte särskilt allvarliga. Om vi har
tid att väga problemet är det inte tungt.

Idag fick jag reda på att en kollega i fotbollen
åkt in på sjukhuset. Hans cancer har spridit sig
och det är allvarligt. Jag har lång tid beundrat
hans mod och hans förmåga att försöka att leva
som vore kampen vunnen. Nu verkar han få ge
sig och då är också hans problem över.

En annan f d kollega som jag aldrig dragit jämt
med har blivit entledigad från sitt uppdrag. En
föräldragrupp har avsatt honom och det på synn-
erligen lösa anklagelser om att han skulle ha taf-
sat på tjejer. Jag tror det inte om honom just där-
för att han är socialt tafflig. Smidighet är inte hans
sida. Han har heller aldrig visat några som helst
dylika tendenser. Han har nu blivit utsatt för något
av det värsta man kan utsättas för nämnligen att bli
beskylld att talla på barn. Jag tror det inte.


I perspektiv kan man se att det finns alltid de som
ahr det värre. Vad det handlar om är att se sig själv.
Föraktliga är de som tar ut sina problem på andra.
Som skvallrar och förtalar. Sufismens tre dödssyn-
der är lögn, skvaller och svek. Om man till det inte
har humor eller lätt till skratt är man en föraktlig
människa.