leifsjoqvist

Igår satt vi på Bishop Arms och drack några öl.
Samtalet dom, som inte så sällan, att handla om
vad som är viktigt i livet.
En av kamraterna berättade om en väninnas far
som var gammal chefsekonom på SAF och som
nu var pensionär. Han var inte lycklig. Han var
inte längre efterfrågad. Han hade levt sitt liv i
sin position och när positionen försvann var han
ingenting längre.
Tänker på alla som lägger sitt liv i karriären och
lyckas steg för steg klättra och hur de kanske för-
sakar både vänner och familj i kampen för att nå
rampljustet. Hur ofta har man inte hört att framför
allt män ångrar sina val på åldrns höst. Ingen har
ångrat att de varit för mycket med familj och nära,
men massor har ångrat att de försakat just detta.

I ölens bubblor kom vi överens att det viktigaste
var att sköta om det lilla livet först och sedan om
det fungerade lägga energin på karriär. Vi var två
som överhuvudtaget aldrig tänkt karriär men det
kändes inte som om det var dagens diskussion.

När vi skulle gå satt Sven-Bertil Taube ensam vid
ett bord. Åldern tar honom ordentligt i sitt grepp
och han har vit käpp. Är han en av dem som blir
ensam när ridån gått ner?