leifsjoqvist

Jag vaknar om morgonen, tidigt. Jag blir genast ombedd
att sätta på mig kläder och börja min dag som stabblägg-
are. Stabbläggare, ett dött yrke, men vanligt förr vid såg-
verken. Stabbläggare bar virke. Det har skildrats av Karl
Östman, ett idag okänt författarskap, men av Ivar Lo an-
sedd som en av proletärlitteraurens grindstolpar jämte
Gustav Hedenvind-Eriksson. Östmans stora bok hette just
Stabbläggare.


Så denna morgon har jag burit virke på min axel. Jag min-
des att man skulle variera bärandet för att inte balansera
kroppen fel, men att bära på vänster axel gick bara inte.
Det var obalans och gjorde ont. Jag bar i några timmar och
uppför en brant backe som avslutades med en trappa till
avstjälpningsplatsen. Då tänkte jag på Ormens väg på
hälleberget av Torgny Lindgren men mer på Bo Wide-
bergs tolkning och filmatisering från 1986 och då särskilt
Reine Brynolfsson som skildrar Jani vilken bär fel och går
sönder. Han blir till ett kolli då hans axlar förstörs av stabb-
läggeriet. Karl Orsa är ihågkommen som mannen som åter-
kommer för att få sitt årsknull även då han fått sin kuk av-
biten. Jani får sitta i rummet intill utan fungerande axlar och
höra Karl Orsa ta ut arrendet på hans fru och alltså utan kuk.


Jag kan vila efter ett par timmar. Jag kan ta det som en stunds
träning och glädjas över att jag denna dag inte behöver gå till
gymmet (som om jag skulle besöka ett gym). Så förändras
våra liv med tiden. Gårdagens slaveri är dagens lustifikation.