leifsjoqvist

Ikväll var samtalet mycket om döden
och de gamla. En god vän berättade
om hur det vara att möta döden med
sin mor. Hur hon klarnade upp innan
döden så att de kunde få ett farväl.

Vi funderade över varför vi så glömmer
de gamla och i många fall gömmer dem.
Varför det inte är en självklarhet att de
sin sista tid får god lagad mat. Mat lagad
på stället så att de kan känna lukter och
smaker. Sinnen som sällan sviker.

Hur kan man tidsbegränsa möten i hem-
tjänsten så att man minuter till städning
och handling men få till sociala möten och
beröringar. Dylik tidsschemaläggning får
mig att tänka 30-tal.

Varför skapas inte sociala rum för möten
mellan generationer. Tänk en ung pojke
som stryker en gammal kvinnas hand och
frågar sedan förundrat: "Varför är tants
hand så skrynklig?"

Varför inte införa humanismempati på skol-
schemat vilket skulle innebära att skolklass-
er fick möta gamla, prata med dem och gå
på promenad med dem och ta en fika.

De som står ovan skulle inte kosta pengar.
Det skulle kosta tankeverksamhet, organ-
isation och omstrukturerung av värdering-
ar och då om det genomfördes kanske vi
alla skulle inse att vi alla blir gamla och att
vi alla skall dö.