leifsjoqvist

Ikväll satt jag och såg ett reportage från Sydafrika. En
av miljoner boende i en av tusen kåkstäder satt på en
trappa och bara såg rätt ut med tom blick. Det var en
kvinna. Hon var änka och hade barn. Hon längtade till-
baka till apartheid. Då fanns i alla fall en tanke om en
bättre framtid. Ett hopp. Vad göra idag?De som ledde
befrielsen har satnnat upp och övergivit sina ideal.De
blev vad herrarna innan dem var.

Det är otäckt hur rätt Orwell hade. Animal farm samman-
fattar allt med en enda mening: we are all equal but some
are more equal than others.

Jag tycker mig se en linje hur människor i gamla öst sitter
och längtar efter den gamla tryggheten. Det var inte mycket
men det var stabilt och man kunde hoppas på en bättre
morgondag. Förtycket skulle ju falla. Förr eller senare.
Idag när förtrycken fallit visar det sig att befriarna tar
på sig de gamla förtryckarnas skrudar och blir likadana.

I det nya förtrycket har inte motståndet hunnit formera sig.
Det kommer att ske. Det kan gå fort. Det kan ta tid. Under
tiden får kvinnan i kåkstaden lida och vänta på att hoppet
åter skall börja spira.

Vi kan inte leva utan att tro på något.
Vi kan inte leva goda liv utan hopp.