leifsjoqvist

Jag känner ett äldre par som bor
några gårdar bort. De är bägge
allvarligt märkta av sjukdomar.
Han har cancer och hon lungem-
fysem. De är dödsmärkta. De ver-
kar inte bry sig särskilt mycket om
just det. De sitter på sin balkong och
röker.

Hela dagarna läser de ur böcker. De
läser och pratar. Ett tag läste de Proust
och i den lilla världen hittade de massor
av små frågeställningar som syselsatte
dem och de diskuterade och vände på
varje sten de kunde finna.

Så läste de Tolstoj. Krig och fred. De disk-
uterade den stora världen. De stora linjerna.
Strategierna som styrde århundraden. Inga
små känslor fann sin plats här.

Så håller de på och jag känner en slags avund.
De reser vilt i sitt läsande. Deras kroppar är det
inte mycket med men det bekymrar dem föga.
De tar till vara på den tid de har. Allt är förgäng-
ligt. De lever verkligen i autencitet. Det de säger
är inte sprunget ur lögner om hur de vill ha det
eller påhittade upplevelser. deras liv handlar om
läsande och de upplevelser , tankar, reflexioner,
diskussioner detta läsande skapar och leder fram
till.

Jag hoppas de får några år till så att de hinner läsa
mer av allt de vill läsa. Ändå kommer de inte att va-
ra nöjda för vem kan någonsin säga att han läst allt?
Ens en bråkdel av allt?