2010-06-17
23:27:20
Sekteristen
När jag flyttar hittar jag massa tidskrifter och
böcker som jag inte bläddrat i på decennier.
Jag kommer ihåg den stora diskussionen 1980
då den maoistiksa rörelsen var på väg in i sot-
döden och striden stod mellan populisterna, de
som ville agera i sakfrågor i kommunerna och
de som ännu såg revolutionen stå bakom hör-
net. Stor fråga för få personer menför oss som
var med var det universellt. Det lilla var inte vår
grej och få insåg hur obetydliga vi var.
Jag vet inte hur många gånger jag hörde att Kinas
kommunistiska parti bildades i en källare av 14 in-
divider. Alla är vi barn i början, men vi var ju inte
barn, vi hade ju ett sekels erfarenhet och vi hade
ju ett av världens största reformprojekt framför näs-
an, det socialdemokratiska, vilket vi fnyste år och
såg som en stor konspirations mot den arbetande
klassen. Det fanns de som åkte till Albanien och be-
sökte deras vedervärdiga, ur arbetsmiljösynpunkt,
industrier och kom hem till Sverige och vittnade om
fantastiska arbetare och partiets vägledning till allt
detta goda.
Ändamålet helgar medlen. Man ser inte det som borde
stämma till eftertanke. Ännu värre var ju 90-talets ny-
liberaler och deras hyllning till USA. Det var ju ett helt
transparent projekt. Ingen kunde (kan) undgå hur orätt-
visorna äter USA infrån. Massfattigdom grasserar och på
vissa ställer är USA på Tredje Världennivå. Vi kunde ju
efteråt säga att vi inget visste. Vi litade till rapporterna
bakom de stängda gränserna. Inte mycket till försvar
är det ju.
Så läser jag åter dessa tidiningar och böcker som format
mig. Jag noterar snabbt att det som sitter är det som står
i det finstilta, fotnoten eller bakom de stora orden. Om bön-
derna som berättar om ett historiskt förtryck de blivit be-
friade ifrån. Om de vietnamsesiska bybor som i decennier
bekämpade först frank kolonialism och sedan amerikansk
imperialism. De hade stridid oavsett om kommunismen
funnits som ide. De ville avskaffa sina plågoandar. Det var
det primära med kampen inte att uppfylla en ideologisk tan-
ke.
Rätt och fel. Det dialektiska. Där ligger de stora frågorna
som alltid kommer att vara med oss. Det finns aldrig en
sida. Det finns fler. Innan förändring kanske två som blir
en som snabbt blir fler igen. Så rullar det på.
böcker som jag inte bläddrat i på decennier.
Jag kommer ihåg den stora diskussionen 1980
då den maoistiksa rörelsen var på väg in i sot-
döden och striden stod mellan populisterna, de
som ville agera i sakfrågor i kommunerna och
de som ännu såg revolutionen stå bakom hör-
net. Stor fråga för få personer menför oss som
var med var det universellt. Det lilla var inte vår
grej och få insåg hur obetydliga vi var.
Jag vet inte hur många gånger jag hörde att Kinas
kommunistiska parti bildades i en källare av 14 in-
divider. Alla är vi barn i början, men vi var ju inte
barn, vi hade ju ett sekels erfarenhet och vi hade
ju ett av världens största reformprojekt framför näs-
an, det socialdemokratiska, vilket vi fnyste år och
såg som en stor konspirations mot den arbetande
klassen. Det fanns de som åkte till Albanien och be-
sökte deras vedervärdiga, ur arbetsmiljösynpunkt,
industrier och kom hem till Sverige och vittnade om
fantastiska arbetare och partiets vägledning till allt
detta goda.
Ändamålet helgar medlen. Man ser inte det som borde
stämma till eftertanke. Ännu värre var ju 90-talets ny-
liberaler och deras hyllning till USA. Det var ju ett helt
transparent projekt. Ingen kunde (kan) undgå hur orätt-
visorna äter USA infrån. Massfattigdom grasserar och på
vissa ställer är USA på Tredje Världennivå. Vi kunde ju
efteråt säga att vi inget visste. Vi litade till rapporterna
bakom de stängda gränserna. Inte mycket till försvar
är det ju.
Så läser jag åter dessa tidiningar och böcker som format
mig. Jag noterar snabbt att det som sitter är det som står
i det finstilta, fotnoten eller bakom de stora orden. Om bön-
derna som berättar om ett historiskt förtryck de blivit be-
friade ifrån. Om de vietnamsesiska bybor som i decennier
bekämpade först frank kolonialism och sedan amerikansk
imperialism. De hade stridid oavsett om kommunismen
funnits som ide. De ville avskaffa sina plågoandar. Det var
det primära med kampen inte att uppfylla en ideologisk tan-
ke.
Rätt och fel. Det dialektiska. Där ligger de stora frågorna
som alltid kommer att vara med oss. Det finns aldrig en
sida. Det finns fler. Innan förändring kanske två som blir
en som snabbt blir fler igen. Så rullar det på.
Kommentera inlägget här:
