leifsjoqvist

Hittar en artikel skreiven av Maja Hök från
Sydsvenska dagbladet 1992. Den handlar
om verksmaheten på Bärby. Det är en myck-
et bra artikel från den tid då det fanns en
tydlig tanke med vad verksamheten ville.

Bärbyprojektet var något av det bästa omsorg-
erna visat och aldrig att man på högre nivå lyck-
ades att föra det vidare. Dugliga chefer hade
naturligvis använt sig av alla den kunskap som
samlades och bearbetades runt framför allt utåt-
agerande och självdestruktivitet.

På Bärby avgiftades alla de boende. Ingen hade
psykofaramaka när projektet lades ner. Man såg
att alla dessa mediciner var kontraproduktiva. De
som använder exempelvis tunga neuroleptika kan
ju tala om medicinens tendens att innesluta ens tänk-
ande och varande. Knappast vad en autist behöver.
Så gott som all medicinering av omsorgernas klien-
ter handlar om att skydda personal och anhöriga. Få
ser till klienternas verkliga behov. Svag personal skyd-
das framför klienter. Man medicinerar framför att flytta
på personal.

Artikeln från 1992 är bra. Den talar om en värld när man
såg till klientens bästa. En tid när man hade ett humanist-
iskt perspektiv och inte lät sig styras av rigida tankar om
struktur vilka mer verkar vara till för personal och orga-
nisation som inte vet vad de skall göra.