leifsjoqvist

Under den senaste tiden har min existens villkor
satts på prov. Tvingas att tänka nytt. Leva nytt.
En gammal dieseltraktor programmerad att
tuffa på 25-30 år till och sedan trilla ner i en
grav utan ändring av färdriktining.Icke så.
Motorstopp. Det är då man blir glad att det
kommer folk och hjälper att putta igång det
gamla vraket igen.

Det finns inget värre än att förrådas av de som
man trodde var nära.
Det finns inget bättre än att ha nära som ger
stöttning när man känner sig kass.

Kommer att tänka på en film av David Lynch.

Senaste månaden har människor runt om mig
haft det mycket värre. Nära och mindre nära
har lidit och förpassat mitt lidande i ett av de
mindre rummen.

Mitt barn har inte dött.
Min förälder har inte tagit sitt liv.
Jag har inte fått diagnosen KOL.
Jag har inte blivit utvisad från Sverige till
krigets och terrorns Bagdad.
Jag har inte svultit.
Jag är inte psykiskt eller fysiskt sjuk.
Jag har inga handikapp.


Allvarligt, vem fan är jag att gnälla?

Är det djupsperman som skvalpar och
ställer till det?

Idag kändes det att vintern skulle kunna gå att
besegra. Isen knarrade i värmen. Det har spel-
ats fotboll över hela staden. Vi vann över GAIS
med 3-2. Jag cyklar alltmer obehindrat. Livet är
trots allt en gåva som man väljer att ta vara på
eller öda bort.