leifsjoqvist

Sedan barnsben har jag hört hur människor
säger att den och den lever livets glada dagar
på olika former av bidrag.

Det är en myt.

Ingen vill leva på bidrag.
De jag känner som har kommit i så svår
social situation att de ansökt om socialbidrag
har verkligen inte gillat läget. Det är har upp-
fattats som förnedrande och obehagligt. Ofta
hjälper inte heller en ansökan utan man mås-
te offra borgenslån och sätta vänner och släkt
i klistret innan man får hjälp. Det är inget bra
system.

Jag har pratat med arbetslösa som känner sig
jagade. Småbarnsföräldrer som erbjuds jobb
i Malmö och oförstående a-förmedling när man
anför sitt lilla barn som skäl. Det verkar mer
handla om att höja sin egen procent att få män-
niskor i tjänst än att verkligen bry sig om sina
medmänniskor.

Överhuvudtaget verkar samhället kallare. Mer in-
riktat på siffror och statistik än människan i sig
självt. Vi blir till koder som kan formeras och
formateras. Kulturen försvinner till en sektor
där bara invigda finns. Det är som ett svenskt
50-tal där man bara diskuterade formfrågor och
inte de politiska frågorna. De kulturella yttringarna
berör inte folk. Folk utanför städernas innerdelar
verkar slutat existera i annat än när någon skjuts
eller misshandlas eller islamiska extremister tros
antasta frigjorda flickor.

Behövs det ett nytt Folkets Parti?

Behövs det ett parti för alla i förorterna, alla de som
inte får plats på arbetsmarknaden, vanliga folkpension-
ärer, unga utanför systemet utan arbete och utbildning.
Kanske är det så.
Alla idag existerande partier är till för de etablerade. De
som är innanför murarna.